Lilla magen i vecka 31..
Det är nu tio veckor sedan
jag skrev om mina tankar inför min andra förlossning här i bloggen. Känslomässigt befinner jag mig i ungefär samma bubbla, men kanske en något starkare oro och ovisshet. Det är ganska många veckor sedan min barnmorska skickade en remiss för att jag och J skall få komma iväg på ett Viktoriasamtal gällande våra tankar och känslor både när det kommer till förra förlossningen men också inför denna. Vi skulle få en bekräftelse inom kort, men har inte hört ett ord och jag känner en viss frustration och hopplöshet över att varken höra något och att veckorna ilar på så fort. Det säger bara tjoff så är det dags snart.
Jag börjar inse att vi inte kommer att få möjlighet till en igångsättning. Under tiden vi gått och väntat har jag hunnit med två besök på förlossningen och där kom vi in på hur det var för mig att föda barn, att det gick så fort och att jag känner en stark rädsla av att verkligen inte vilja föda hemma. Det behöver givetvis inte bli så, men om man skall ta hänsyn till hur det i regel ser ut så går ju andra förlossningen snabbare. Förutom att förlossningen med Selma var väldigt intensiv, så var det ganska chockartat rent psykiskt för både mig och Jimmy som aldrig riktigt hann förstå vad som egentligen hände. Det sägs ju att papporna "finner sig i situationen" när det väl gäller, men om sanningen skall fram så hade J det väldigt tufft han också, så tufft att han två gånger lämnade förlossningsrummet. Tanken på att allting skall dra igång antingen när Selma och jag är själva eller att hon överhuvudtaget skall vara närvarande när jag krystar ut hennes lillebror är ingenting jag vill. Hela min kropp skriker att det känns fel! Jag känner mig inte trygg med det helt enkelt.. Att Jimmy skulle förlösa vårt barn, med Selma närvarande känns så otänkbart. Och det kvittar egentligen hur mycket barnmorskorna försöker intala mig om att det kan vara så fint och liknande, det kan gå så bra så. Att syskon närvarar kan vara så mysigt. Men jag kan tänka mig att det också kan vara väldigt omtumlande och konstigt för en treåring att se sin eller sina föräldrar i den situationen, vad som händer, eventuell ambulanspersonal som kommer och liknande. Troligtvis skulle jag finna mig i situationen själv, för jag har ju verkligen inget annat va då, när jag födde Selma så var jag så fokuserad och lugn. Men fasiken.. Det är så mycket som inte känns hundra bara..
Vi har blivit rådda att åka in direkt, ta med Selma om vi inte hinner få barnvakt så får någon hämta henne på BB. Jag har t.o.m. blivit rådd av barnmorskor att ta med någon annan till förlossningen än Jimmy. Men det gör mig lite upprörd, för ingen av oss skulle under några omständigheter vilja att han missar vår sons ankomst till världen, hur jobbigt det än kan vara. I Karlstad sätts tydligen inte mammor igång på grund av snabba förlossningar, möjligen, mööööjligen att jag skulle kunna bli undersökt när BF närmar sig för att ta det därifrån. Men det var långt ifrån säkert. Jahopp..
Det som känns jobbigt är att barnmorskorna jag pratat med innan jag blev gravid en andra gång hela tiden har sagt att det blir igångsättning om vi skulle vilja. Det har jag lite ställt in mig på och att nu ha gått 32 fulla veckor och fortfarande inte har en aning om hur allting kommer att bli känns jobbigt. Första gången var jag så lugn inför förlossningen och egentligen borde jag jobba med den mentala biten så jag kan finna ro även denna gång. För rent förlossningsmässigt är jag inte rädd, inte för smärtan och liknande. Men för sakerna runtomkring, att känna mig otrygg. Man kan ju trots allt inte styra hur allting blir oavsett om det är planerat snitt, en igångsättning eller en naturlig start, men när man fött ett barn tidigare så har man ändå en bild av hur det kan vara. Som förstföderska får man höra att allting är så långdraget och man hinner göra si, man känner på ett sätt när det är dags och liknande. Men för oss sade det BAAAM sex dagar tidigt, tjugo-trettio minuter senare är vi på förlossningen och vips är Selma ute 1 timme och 40 minuter efter första känningen, helt utan förvarning. Då har jag ändå fått förklara för barnmorskan i telefonen att det "såg ut som jag bajsat ur fel hål" (bäck i fostervattnet) och dom försökt med att det är slemproppen som gått och att en förlossning tar tid.
Jag tror att om jag hade fått ett konkret svar på hur vi kommer gå tillväga mycket tidigare och inte få så luddiga sådana så hade jag haft tid på mig att bearbeta allting. Det är ju inte så att jag önskar en igångsättning innerst inne, för det är klart att jag egentligen skulle vilja att det startade naturligt. Men när man inte känner sig trygg, bara går och väntar på att få komma iväg och prata med en kunnig, få ventilera och verkligen känna att någon lyssnar på oss till hundra procent, tar in våra rädslor och inte bara flyttar fram allting hela tiden så blir det jobbigt tillslut. Jag spelar upp situationer framför mig där allting sätter igång när jag är själv med Selma, drömmer om olika förlossningshändelser. Jag fick ju så enormt ont från första värk när jag gick med henne och utan Jimmy där hade jag nog inte känt mig lika lugn som jag gjorde då. När jag tänker på det så känns en igångsättning som rätt alternativ för oss, där vi kan lämna Selma tryggt hos mormor och morfar, åka in tillsammans, vara under bevakning, få stöttning av dom som kan det här. Men det kommer uppenbarligen inte bli så.. Och nu står vi bara här och trampar medans veckorna går och vi fortfarande inte fått prata med någon som verkligen har något att säga, annat än "men det är bara att... det behööööver ju inte..." eller för all del "åhjo.. en andra förlossning går i de allra flesta fall snabbare så ni får bara åka in direkt...". För oss är det inte ju inte bara. För oss är det någonting som känns jobbigt..
Och ja.. Jag vet givetvis att hemmaförlossningar också kan gå hur bra som helst.. Jag har tre i min närhet som fött sina barn hemma. Men ingen av dom skulle välja att göra det igen om dom fick chansen.. Och jag vet att vi lika gärna skulle kunna hinna in även om det blir stressigt med barnvakt m.m. Precis som att en förlossning skulle kunna sätta igång naturligt, även för dom personerna som har en igångsättning eller planerat snitt framför sig. Det är bara den där känslan och att det varit så jobbigt under veckan med lillebror i magen så har nog allting bara börjat kännas jobbigare..
