Det känns sjukt olustigt att fortsätta blogga här, utan att ha skrivit ett ord om vad som fyller upp stora delar av mina tankar om dagarna. Som om jag vore helt iskall och egoistisk som bara kan.. Liksom fortsätta som om inget har hänt. Men hjärtat skriker att jag måste nämna något. Allt är inte som vanligt, någonting har hänt. Och därför måste jag skriva det här innan jag fortsätter med allt annat..
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Att kunna bli gravid är ingen självklarhet. Att bli mamma är ingen självklarhet.. Och att allting går bra genom en graviditet och förlossning är ingen självklarhet. Hoppet finns såklart hela tiden och det är det man lever på, det gäller att njuta av den tid man har. Ibland inträffar det ofattbara. Hjärtat värker sedan en lång vecka tillbaka. En kär vän blev änglamamma till en liten prins. 9 månaders längtan, väntan och på en sekund förändras allt. Smärtan som infunnit sig hos mig är obeskrivlig och hela tiden tänker jag att det inte på långa vägar är i närheten av deras. Jag gråter och jag lider, mina tankar finns där hela tiden.
Du är mamma, älskade vän, precis som jag eller någon annan som fött eller fått sitt barn. Att du inte får ha honom hos dig är helt fruktansvärt. Men du är mamma, fina vän. Ni är starka, men kom ihåg att ni inte behöver vara det hela tiden. När du är redo så finns vi här, tills dess så skall du veta att ni finns i våra tankar, dag som natt.