Lilla magen i vecka 32
I vecka 23 skrev jag om tankarna kring vår kommande förlossning. Nu har vi kommit 10 veckor närmare den förmodligen mäktigaste upplevelsen i våra liv. Och hur känns det då? Hur går tankarna nu? Om högst två månader kommer vi ha varit med om graviditetens sista mål.
Jag känner mig fortfarande väldigt lugn.. Trots diverse skrämselhistorier från andra människor, dom känner någon som, dom upplevde det si eller så o.s.v. Det är sällan jag får höra positiva upplevelser från den dagen dom faktiskt fick möta sitt barn för första gången. Men jag blir inte påverkad. Jag känner mig som sagt.. Lugn! Och förväntansfull!
Jag har bestämt mig för att inte skriva något förlossningsbrev. Jag bygger inte upp några konkreta önskemål om hur jag vill ha det, på vilket sätt jag vill föda, undvika bedövning eller ej. Jag kommer låta det ha sin gång och ta det som det kommer, när det väl är dags. Jag har inte byggt upp några föväntningar av "den perfekta förlossningen" med risk för att det blir precis tvärtom och jag därmed kommer känna lite besvikelse över att det inte blev som jag tänkt. Eller att jag kanske känner att jag tappar kontrollen mer p.g.a. att det sker saker vi inte räknat med.
Givetvis funderar jag lite över smärtan jag kommer uppleva, hur jag kommer hantera den. Jag som alltid är otroligt lugn, även i okontrollerade situationer, kommer jag att kunna behålla lugnet även då? Men smärtan skrämmer mig inte. Det jag i sådana fall lägger fokus på är att jag hoppas att allting kommer gå bra, jag önskar att jag får uppleva en vaginell förlossning, att jag inte får några men från det i form av stora bristningar eller liknande, att framförallt vår dotter kommer ut frisk och kry. Och att jag kommer att kunna leva på så gott som vanligt efteråt. Men jag vill ändå vara relativt beredd på att det kan bli på ett annat sätt, utan att lägga fokus på det. Jag vet så väl att saker kan gå snett, men jag vill ändå inte fundera för mycket på det.
Jag vill åka till förlossningen med en positiv och lika harmonisk inställning som jag känner just nu. Jag vill bara ta det som det kommer.. Låta kroppen, barnmorskan, jag och min älskade hantera det där och då. Jag vet inte hur, jag vet inte när och jag kommer inte få veta det förän det faktiskt är dags - därför vill jag inte heller sätta igång en planering.