Ett öppet brev om kritik och påhopp

I början när min blogg växte sig större så besvarade jag ofta den kritik och påhopp som dagligen trillade in här i bloggen. Nu, ett par år senare, så trillar kritiken fortfarande in men jag har valt att försöka att inte lägga någon energi på den och absolut inte besvara den. Med kritik menar jag givetvis inte konstruktiv sådan, utan rena påhopp.

Men jag är trots allt inte mer än människa. En människa som i princip varje dag under flera års tid har lagt ned både tid och kraft på den här bloggen. Jag är otroligt tacksam över den respons jag får här, alla härliga människor som klickar sig in här och uppskattar att läsa om mig, gillar att se mina bilder, mina projekt och liknande. Men det  finns fortfarande en skara människor som väljer att försöka trycka ned mig, både några jag känner eller tidigare känt (IP-adresser jag avslöjat) samt personer som för mig bara är just det, en människa. Som av egen fri vilja har klickat sig in här, men av någon anledning inte gillar den jag är eller det jag gör.

Det är ju naturligt att det är på det viset! Alla människor kan inte älska alla. Men det jag inte förstår och egentligen aldrig har kommit underfund med under alla dessa år är varför man inte bara väljer att klicka på det röda krysset uppe i höger hörn. Hur svårt kan det egentligen vara?

Jag är tragisk för att jag inte bildar en egen familj, istället för att lägga upp bilder på andras barn. Jag är för ful för att lägga upp bilder på mig själv. Jag har alldeles för mycket reklam här i bloggen. Jag är äcklig, fet, horig, dålig o.s.v. Jag bloggar för mycket om si och för lite om så. Varför skall jag lägga upp bilder på någons "fula barn", för det ger ju varken mig eller mina läsare något? Ibland kommer det riktigt råa kommentarer som jag nog inte riktigt tror att ni kan förstå att det faktiskt gör. Exempelvis att dom hoppas på att jag aldrig kommer kunna bli mamma. Att jag förevigt blir ensam o.s.v.

Många gånger den senaste tiden har tankarna slagit mig, funderingar om vad som egentligen är bäst. Ignorera påhoppen eller besvara dom. För stunden känns det bättre att på något sätt ha "försvarat sig", men i längden blir inte påhoppen färre. Å andra sidan så blir dom inte färre när jag ignorerar dom heller, men jag vet inte om det känns bättre i hjärtat att inte ägna dom min tid i form av ett svar. Jag vet inte riktigt vad som är det bästa.. Vad tror ni? Hur tänker ni ang. detta?