Det var i oktober det visade sig, det där speciella blå plusset som jag sett vid två tillfällen tidigare. Starkt och tydligt var det och mina händer började skaka. Jag hade inte sagt till D att jag skulle ta ett test och jag hade egentligen inga förhoppningar heller. Det var mer en känsla om att "låt oss få det gjort, så kan mensen komma sedan". Jag ropade in David till badrummet och höll upp stickan för honom. Chockartat, fint och overkligt.
Det skulle komma att bli en tuff start! Delvis för att jag mått och mår extremt illa, kräks och tröttheten har inte varit av denna värld. Ni som någon gång varit gravida, vet vilken typ av trötthet jag pratar om. Totalt bedövande! Att rodda måendet i hemlighet, heltidsjobb m.m. har varit en utmaning som jag dock är väldigt stolt över att jag faktiskt lyckats genomföra. Herregud som jag har kämpat och ändå lyckats leverera stenhårt fokus. Men förutom påfrestningen av måendet så har jag varit enormt tyngd av yttre påverkan. Det har varit saker som skett som fått mig att må väldigt, väldigt dåligt. Där jag nu är redo att försöka lägga den resan bakom mig och blicka framåt åt det fina som väntar istället.
I måndags gick jag in i vecka 15 och jag tänker att jag vill börja dokumentera den här graviditeten också. Det är så fint att kunna se tillbaka på och framförallt så roligt under tiden den långa väntan pågår. Jag känner inte alls som många andra blivande trebarnsmammor beskrivit - att den här graviditeten bara springer iväg. Det har varit precis lika speciellt som tidigare två. Jag följer veckorna i appar och försöker att fånga stunden, även under plågor, haha! Kanske är det också för att det är såpass länge sedan jag var gravid och mycket har hänt sedan dess.
Vill ni följa med på resan kanske? :)
