Jag har hoppat på Johanna Kajsons julkalender i år. När jag fick informationen mailad till mig, så kändes det som ett väldigt spännande koncept och temat för året är "Det perfekta livet". Varje dag mellan 1-24 december kommer ni att kunna läsa färdiga rubriker, som jag sedan tolkar fritt. Idag börjar vi med "Mitt perfekta liv".
![]()
Det handlar ju om att spräcka hål på den "perfekta bubblan" i sociala medier. Men jag är ändå ganska trygg i det jag skriver, när jag anser att min blogg inte är någon typ av fluffig perfektion och önskedröm av det perfekta livet. Med det skrivet så är det givetvis så att jag inte delar med mig om allt och att ni här inte ser de djupaste känslorna, de stökigaste dagarna eller när orkanerna Selma och Colin härjat fritt över vår lägenhet. Här skrapar jag på ytan för det mesta och därmed är det ni läser alltid min sanning, men inte hela bilden.
Jag är väldigt nöjd med mitt liv. Jag är glad och tacksam över den situation vi befinner oss i nu och jag skulle inte ändra på speciellt mycket om jag fick chansen. Och skulle jag ändra på något så är det snarare väldigt värdsliga saker. Lite snyggare, lite fräschare, lite mer pengar på kontot, lite större kommande hus, lite snyggare bil o.s.v. Så töntligt!
För 6 år sedan befann vi oss i en mardröm.. En tid där min nuvarande vardag endast var en dröm. För sex år sedan skrev jag detta på en plats bara för mig själv:
"Och så har jag kommit till dan' före dan' så att säga.. Imorgon kommer domen! Jag skall på återbesöken på C-kliniken för att se om ägglossningen har eller kommer ske, om det finns chans till graviditet eller om det bara är att invänta nästa kur pergotime. Jag hoppas ju på på det första såklart.
Men på ett sätt så känns det här med graviditet så långt bort. Lite "to good to be true" liksom.. Jag vet ju att jag är gjord för att bli mamma. Det är liksom det livet jag är skapad för att leva.. Men samtidigt så känns det som att det aldrig kommer ske. Det känns som om att jag aldrig kommer få uppleva en graviditet, en förlossning, ett barn o.s.v. Det känns så nära, men så avlägset.
Men.. Jag vill, jag drömmer, jag hoppas! Snälla + blir vårt. Älskade barn, kom till oss."
Det blev ingen bebis då och det skulle dröja ett bra tag till. Men idag lever vi med inte bara ett, utan två barn! Hur skulle jag kunna vara annat än tacksam och hur skulle jag kunna känna det annat än att livet är perfekt? Jag spenderar mina dagar tillsammans med de två små människorna som jag tillbringat så mycket tid att drömma om, vänta på och längta efter. Inte nog med det, så flyttar vi snart in i vårt nybyggda radhus, Selma fick plats på den enda förskola vi sökte, för andra gången! Jag har fått ett otroligt spännande jobb (som jag inte ens behövde söka, utan blev erbjuden!!) o.s.v.
För 6 år sedan befann vi oss i en mardröm.. En tid där min nuvarande vardag endast var en dröm. För sex år sedan skrev jag detta på en plats bara för mig själv:
"Och så har jag kommit till dan' före dan' så att säga.. Imorgon kommer domen! Jag skall på återbesöken på C-kliniken för att se om ägglossningen har eller kommer ske, om det finns chans till graviditet eller om det bara är att invänta nästa kur pergotime. Jag hoppas ju på på det första såklart.
Men på ett sätt så känns det här med graviditet så långt bort. Lite "to good to be true" liksom.. Jag vet ju att jag är gjord för att bli mamma. Det är liksom det livet jag är skapad för att leva.. Men samtidigt så känns det som att det aldrig kommer ske. Det känns som om att jag aldrig kommer få uppleva en graviditet, en förlossning, ett barn o.s.v. Det känns så nära, men så avlägset.
Men.. Jag vill, jag drömmer, jag hoppas! Snälla + blir vårt. Älskade barn, kom till oss."
Det blev ingen bebis då och det skulle dröja ett bra tag till. Men idag lever vi med inte bara ett, utan två barn! Hur skulle jag kunna vara annat än tacksam och hur skulle jag kunna känna det annat än att livet är perfekt? Jag spenderar mina dagar tillsammans med de två små människorna som jag tillbringat så mycket tid att drömma om, vänta på och längta efter. Inte nog med det, så flyttar vi snart in i vårt nybyggda radhus, Selma fick plats på den enda förskola vi sökte, för andra gången! Jag har fått ett otroligt spännande jobb (som jag inte ens behövde söka, utan blev erbjuden!!) o.s.v.
Men sanningen är ju den att trots att jag älskar mitt liv, min vardag, min familj - så är jag trött! Så ofantligt trött.. Med småbarnslivet kommer för många av oss ett liv med sömnbrist, utmanande situationer och hög ljudvolym dagarna i ända. Det kommer stunder där man inte får vara själv en sekund, där man har en liten människa som har så stort behov av ens närhet, att man dagarna och nätterna igenom har ett barn klistrat mot sin kropp. Där är jag just nu! Och det är många gånger jag känner att min trötthet går ut över mitt sätt att vara med och mot mina barn. Jag känner att jag inte hanterar vissa situationer som uppstår varken rätt eller bra och det gör mig frustrerad och ledsen.
Utöver att jag är mamma till två små närhetstörstande barn, så driver jag ett eget företag om kvällarna. Så snart barnen somnat - vilket inte alltid är enkelt, just nu är det ett himla spring om kvällarna - så sätter jag mig och jobbar. Även detta är självvalt och något jag är tacksam för att kunna göra. Men återigen är jag trött! Och sorgsen.. För mitt i en väldigt krävande period som mamma, så förlorade vi en väldigt kär familjemedlem. För 2,5 vecka sedan somnade en av mina älskade hundar in i min famn och då var det som att luften gick ur mig. Sedan dess har jag gått i en dvala. Sorgsen, glad, sorgsen, trött, sorgsen, knäckt, sorgsen, mig själv, sorgsen, sorgsen, sorgsen. Jag vaknar på morgnarna och känner att kroppen är så tung att jag bara vill somna om igen. Men som mamma så har man inget val, jag har två barn och en hund som behöver mig <3
Så.. Summa sumarum. Jag är trött och sorgsen just nu, men jag är också glad och tacksam. För jag har så mycket att se fram emot och jag har en mörk tid att se tillbaka på. Hur jobbigt det än må vara, så vill jag inte vara någon annanstans är just här, just nu.
Utöver att jag är mamma till två små närhetstörstande barn, så driver jag ett eget företag om kvällarna. Så snart barnen somnat - vilket inte alltid är enkelt, just nu är det ett himla spring om kvällarna - så sätter jag mig och jobbar. Även detta är självvalt och något jag är tacksam för att kunna göra. Men återigen är jag trött! Och sorgsen.. För mitt i en väldigt krävande period som mamma, så förlorade vi en väldigt kär familjemedlem. För 2,5 vecka sedan somnade en av mina älskade hundar in i min famn och då var det som att luften gick ur mig. Sedan dess har jag gått i en dvala. Sorgsen, glad, sorgsen, trött, sorgsen, knäckt, sorgsen, mig själv, sorgsen, sorgsen, sorgsen. Jag vaknar på morgnarna och känner att kroppen är så tung att jag bara vill somna om igen. Men som mamma så har man inget val, jag har två barn och en hund som behöver mig <3
Så.. Summa sumarum. Jag är trött och sorgsen just nu, men jag är också glad och tacksam. För jag har så mycket att se fram emot och jag har en mörk tid att se tillbaka på. Hur jobbigt det än må vara, så vill jag inte vara någon annanstans är just här, just nu.
FOTON: Malin Stolt
