Hur skall vardagen fortsätta när en sjättedel av vår familj inte längre finns kvar? I över tio år har hon varit en självklar del.. Och nu finns hon inte längre fysiskt hos oss. Det känns så overkligt. Det gör olidligt ont och jag hade hoppats på fler fina år tillsammans. Hon skulle ju flytta med oss till radhuset och kunna springa runt och leka med Tyra i vår lilla trädgård. Fy fan alltså.. Fy fan!!
Så mycket som jag gråtit senaste nästan två veckorna är helt otroligt. I 1 vecka gick vi i ovisshet, men jag hade ändå en väldigt dålig magkänsla och i torsdags blev det bekräftat. Hon fick tillslut somna in i min famn och det kan ha varit det värsta jag någonsin upplevt. Mer än så kommer jag inte orka skriva om det här just nu.. Så jag skall försöka använda bloggen som tillflykt. Verkligheten är hemma, tomheten, påminner mig så himla mycket som det är redan. Jag måste kunna fly någonstans..
Kram på er! Och tack för er fina omtanke allihopa, nära, kära och även er som vi inte känner.
