En liten present, kort skrivet av fyraåringen och nybakat bröd, tradition på fars dag.
Hej på er!
Usch och fy vilka dygn vi haft och framtiden oviss. Jag försöker ta en dag i taget och delar med mig om saker när jag känner att jag klarar av det.
Natten till igår var en smärre katastrof. Dagen hade varit så tuff, där jag grät hela dagen. Inte på grund av barnen, utan på grund av det jag nämde ovan. Jimmy var iväg med en vän på kvällen och barnen passade på att vara både svårsövda, oroliga och när klockan var 2 hade jag slumrat 40 minuter. Då vaknade Colin - och sedan blev det ingen sömn alls för mig förrän jag äntligen fick liv i J när klockan närmade sig 7:30. Vid 4:30 hade även Selma vaknat och jag hade två vakna barn i sängen i flera timmar.
En timme fick jag sedan sova på morgonen, innan det var dags att ta tag i dagens bestyr. Det vankades kalas lite mer än 1 timmes bilresa bort. Tänk att man ändå överlever på så lite sömn. Men där på natten kände jag mig fruktansvärt ensam, trots två vakna barn intill och jag grät. Frustrationen när hela ens kropp behöver sova, men barnen inte kommer till ro är svår att handskas med, den liksom bubblar upp i en som kokande lava. Speciellt när man har en inre oro som bara den i sig är svår att hantera. Men det blev en energigivande dag med kalas och jag är tacksam för mina fina och stöttande vänner.
Idag gick jag och barnen upp och bakade bröd, fixade frukost och väckte sedan pappan för lite morgonfirande på hans dag. Vi brukar egentligen inte göra något speciellt stort på fars dag, men vill ändå uppmärksamma det såklart <3