Om jag ändå kunde räkna antalet pekpinnar jag fått när det kommer till mitt/vårt föräldraskap.. Det kan vara allt från hur vi valt att klä barnen till hur vi valt att göra med förskolan. Om människor bara kunde acceptera att vi alla är olika och likaså är våra barn, vårt sätt att se på föräldraskapet och vårt behov av tid ifrån varandra, eller för all del - vara med varandra!Vår stora ambition som föräldrar är att skydda våra barn - den tror jag de allra flesta föräldrar delar. För oss innebär att skydda våra barn att göra vårt bästa för att undvika att dom gör sig illa, att ge dom mat på bordet och tak över huvudet, men framförall att ge som kärlek och trygghet. Vi anser att vara mycket med våra barn ger precis det - trygga barn! Ändå är det människor som skall tycka, tänka och undervisa oss i huruvida vi bör göra för att barnen skall "klara sig själva". Detta gör mig irriterad, men också väldigt fundersam!
Vi har två barn, det vet ni ju, dom är 1år respektive 4 år. I mina ögon är det små barn! Såpass små barn att dom![]()
Vi har två barn, det vet ni ju, dom är 1år respektive 4 år. I mina ögon är det små barn! Såpass små barn att dom
behöver en vuxen hela tiden. Det kan vara allt att leka ute på gården till att krypa till sängs för natten, jag anser att det är varje förälders/vårdnadshavares uppgift. Dom behöver oss nära, sin trygga punkt och stöttepelare. Och vi vill vara nära dom! Barn behöver få vara barn, så varför i hela friden skall vi "träna våra små" på att vara ifrån oss!? Varför skall vi lämna bort barnen bara för att dom skall vänja sig vid det? Jag förstår det inte.. Det kommer en tid när barnen inte längre vill ha oss med hela tiden, det kommer en tid där barnen är mer borta än hemma, går i skolan, cyklar till kompisar, sover borta med vänner och liknande. Varför skynda på det hela?
Jag tänker såhär.. Att vi som föräldrar visar för våra små barn att vi finns där, att dom kan räkna med oss och lita på att vi gör vårt allt för deras skull. Vi överöser dom med kärlek och vår tid, vi hittar på saker med dom och vi tillbringar vår vakna tid tillsammans. Så har vi alltid gjort! Detta har medfört att vi fostrat en väldigt trygg fyraåring. Givetvis har vi varit ifrån varandra - Selma har sovit hos sin mormor och morfar (både på sitt eget och vårt initiativ), hon har gått 15h/vecka på förskolan och det har aldrig någonsin varit några problem att lämna henne. För hon vet att vi kommer tillbaka. Varför skall vi behöva hetsa och tänka på att vi "borde" lämna henne utan oss för att hon på något vis skall utvecklas själv? Hon utvecklas ju massor ändå! Vi utvecklas tillsammans.
Det finns många anledningar till att vi väljer att stanna kvar på kalas med stora barngrupper. Selma vill att vi stannar, det väljer vi att lyssna på, det bringar trygghet hos henne. Men det är också en trygghet för oss som föräldrar samt en trygghet för de föräldrar som anordnar kalasen. Vi kan hjälpa henne eller hennes vänner, vi kan underlätta för föräldrar som har fullt upp att rodda med allting runtomkring och vi har framförallt en väldigt trevlig stund tillsammans med vårt barn.
Att hon inte får vara ute och leka själv är för oss solklart. Hon är för liten för det! Hon är väl medveten om att hon inte får lämna gården, hon är väl medveten om vilka förhållningssätt vi satt upp för att hon skall vara trygg. Men jag kan känna att det vore naivt att lita på att hon skulle styra sina impulser helt och fullt, neka vänner om dom hittar på bus som att lämna gården eller liknande eller bara prova vad som händer om hon skulle.. Hon är fyra år!! Hon kan skada sig och göra sig illa m.m. Och framförallt litar jag inte på människor runtomkring, det händer så mycket hemskheter och jag skulle aldrig förlåta mig själv om någonting hände henne. Vi övervakar inte varje steg hon tar, hon leker med vänner, hoppar studsmatta, cyklar, springer, leker. Men vi finns intill, nära till hands, vi och våra vänner hjälper barnen att lösa eventuella konflikter och vi finns där om någonting skulle hända.
Jag menar givetvis inte att vi sitter klistrade vid varandra 24/7. Men jag anser att det absolut inte krävs att lämna bort barnen för att dom skall bli trygga i situationer där vi föräldrar inte finns intill. Jag anser att det vore struntprat att hävda att barn som är mycket med sina förädrar skulle bli så beroende av dom att dom blir hämmade i livet. Tvärtom! Jag tror att närvarande föräldrar bygger en trygg grund att stå på och vi vårdnadshavare är barnens trygga grund när dom är små. Jag är också väldigt glad att mina barn har andra vuxna i sitt liv som dom har stort förtoende för och som finns där för våra barn vid de tillfällen där vi inte finns intill. För ja! Givetvis är barnen utan oss ibland också. Men det är väl när man blir stor man skall klara sig själv? Inte när man är ett litet barn i full färd med att upptäcka och lära sig om sin omgivning?