Vi fick hem dessa bedårande My Little Ponys för ett tag sedan och jag önskade att jag hade filmat reaktionen på Selma där och då. Hon slängde sig i famnen på mig och ropade "Tack mamma! Jag är jätte glad nu!!". Det är stor nostalgi på dessa små leksaker.. Även om dom såg annorlunda ut när jag var liten, så minns jag hur mycket jag tyckte om att både se på VHS men också leka med My Little Pony-figurerna jag själv hade. Vi satt länge tillsammans och plockade och grejade med leksakerna, jag och barnen. (Kolla klippet längst ned, himla rolig grej faktiskt).
Jag satt och iakttog Selma i sin lek med dom små ponnysarna i soffan härom dagen. Sättet hon förställer rösten, orden hon växlar genom figurerna. Hon är otroligt omtänksam vår tjej.. Bryr sig så mycket om sina vänner. När vi var på utvecklingssamtal på förskolan fick vi återberättat att hon inte bara har väldigt lätt att bjuda in sig själv till redan pågående lek - hon bjuder också in andra barn till att vara med. Hon klappar på ryggen om någon är ledsen, försöker avleda tårarna till något roligare och gladare precis på samma vis som vi brukar prata till henne. När man får höra sådana saker så känner man ändå att man gör något bra som förälder, det känns tryggt. Speciellt att ha det i ryggen dom tillfällena där föräldraskapet sätts på prov lite extra. Empati och sympati är två av de viktigaste sakerna jag vill att mina barn skall ha med sig <3
