Mina finaste mirakel..
Hej på er!
Nu får tiden bannemig sakta ned lite.. Jag får panik! Vår lilla bebis har blivit väldigt med i blicken och att sitta och amma honom med ögonkontakt är verkligen.. Ja, hjärtat slår dubbelslag. Det och dom små lätena. Man vill aldrig att det skall ta slut, men jag vet att det bara kommer säga swisch så är han igång och ler, sitter, kryper, går, springer, pratar och alla dom där helt fantastiska framstegen som är så häftiga att följa. Men dom får gärna dröja lite.. Jag njuter så med en nyfödd.
Jag har stundvis suttit och skrivit på min förlossningsberättelse när tid funnits.. Den är inte riktigt klar, lite småsaker kvar. Men ärligt talat känns det inte speciellt roligt att publicera den som det är just nu. Det vistas så många troll här inne i bloggen. Kanske är det provocerande att läsa om glädje och lycka om man inte känner sig helt tillfreds i själv, jag vet faktiskt inte.. Å andra sidan blev folk minst lika arga när jag lättade mitt hjärta gällande min oro. Just nu känns det dock som att det räcker att skriva att det startade spontant och vi hann in till förlossningen i god tid, samt att vi är glada och tacksamma för att upplevelsen inte blev som vi var rädda för, utan tvärtom. Egentligen borde jag bara skita i alla dumbommar som ställer orimliga krav eller hoppar på med elakhet, men ibland finns det saker som man faktiskt inte vill unna dom att ta del av.. Och det är skönt att jag faktiskt sitter på den makten att jag kan följa hjärtat, bestämma själv och göra precis det jag känner eller inte känner för : )
