Trots att vi för över en månad sedan senast fick höra att vi "vilken dag som helst" skulle bli kallade till ett samtal till Viktoriaenheten gällande min oro så har vi fortfarande inte hört något. Remissen skickat långt långt innan dess. Både jag och min barnmorska har legat på, men ingenting händer. Det slutade med att min barnmorska för ett par veckor sedan istället kontaktade läkarna på specialistmödravården och idag blev det äntligen dags att besöka sjukhuset. Jag trodde verkligen att det skulle kännas bättre den här eftermiddagen, att vi skulle ha fått mer klarhet i allting..
Klockan 11 hade vi tid, när vi väntat en timme frågade Jimmy vad som händer. Det visade sig att läkarna blivit kallade till operation, så vi skulle behöva vänta. Akuta grejer kan man ju inte påverka såklart, så vi väntade. 14:20 blev vi äntligen uppropade och jag hade hunnit bygga upp en enorm nervositet under de 3 timmar och 40 minuterna vi hunnit vänta..
En kvinna och en elev hämtade oss i väntrummet och när vi slog oss ned och jag fått börja berätta lite gällande vad vi gjorde där blev vi avbrutna och fick vi byta rum direkt. Jag fick sätta mig ned och berätta läget igen.. Tyvärr hade jag enormt svårt att förstå vad kvinnan sade, absolut inte för att hon bara hade svårt för språket (för jag är helt och håller FÖR att ALLA oavsett bakgrund är en självklar del i detta samhället, så vänligen påpeka inte detta) men hon pratade väldigt fort och med mycket läkartermer som inte säger oss speciellt mycket. Var stressad och hade bråttom. Problemet var att hon, precis som alla andra hittills, inte tog oss på allvar. Jag fick berätta om min första förlossning, försökte förklara min oro, hon skrattade, fnissade och avbröt mig hela tiden, så jag tror inte jag fick en hel mening sagt alls. Jag fick säga flera gånger att mina starka värkar började i samma sekund som vattnet gick och att vi åkte in till förlossningen bara en kort stund efter. Då skrattade hon och sade "Ja, det är bara att gratulera, många drömmer om snabba förlossningar". Då kände jag att luften gick ur mig.. Tårarna brände bakom ögonlocket och jag försökte söka styrka i Jimmy som satt bredvid. Men inte heller han fick en syl i vädret.. Det var lönlöst helt enkelt, hon tyckte precis som alla andra att det här inte är någon big deal. Väldigt ovanligt, sade hon, "men det finns faktiskt andra patienter som...". Vid ett tillfälle drog hon upp att vissa faktiskt har väldigt svårt för att ens bli gravida och ja.. Det vet vi ju.. Vi har ju varit ett av dom paren.. :(
Jag fick i alla fall hoppa upp i gynstolen och hon undersökte min livmodertapp som numera börjat öppna sig. Vi fick en ny tid om två veckor för att kolla tappen igen, mer vet vi inte just nu. Det känns såklart skönt att vi har ännu en tid om två veckor, men jag känner mig mest uppgiven och ledsen. Vi har väntat så länge på att få komma iväg och någon skall lyssna på oss, ta till oss det vi säger och känner. Får äntligen en tid i vecka 37, väntar nästan 4 timmar i väntrummet och när vi väl varit inne i rummet så får vi lämna det 5-10 minuter senare, inte ett dugg lugnare eller klokare.
Jag försöker bara ställa mig in på att jag kommer att föda hemma.. Vi kommer inte få den hjälp vi känner att vi behöver inför den här förlossningen.. Stödet, någon som lyssnar, en plan.. Det bara är så. Jag kommer få göra som min barnmorska säger, bara åka in till förlossningen så fort jag känner minsta oro/obehag/smärta, även om vi blir nekade, jag skall bara åka in och "kräva min plats" så får dom skicka hem mig om det inte är på gång. Hur enkelt det nu är för en person som inte är den som liksom tar för sig på det viset, speciellt inte i en sådan känslig och utelämnande situation som en förlossning.. Känner jag att det blir panik hemma.. Ja.. 112.
Jag har ringt min barnmorska på MVC för att prata om dagens besök på spec. mödravården.. Men tyvärr är hon iväg på kurs i några dagar.. Så vi får vänta lite till. Tills dess får jag väl vara glad och tacksam för att
