I måndags var jag och Selma hos min barnmorska igen, ett efterlängtat möte även denna gång. Det är så befriande att komma dit på något vis, delvis få bekräftat att bebisen verkar må bra, men även få prata av sig. Det första hon frågade mig i måndags var hur jag mår efter alla sjukdomar, men också om jag hört något från Viktoriaenheten. Nä.. Suckade jag och berättade att ni börjar det bli väldigt påfrestande.. Den här väntan, att det inte händer något trots att både jag och min barnmorksa kontaktat dom (jag har t.o.m. varit på plats och då sade hon "vilken dag som helst" - det är flera veckor sedan nu). Att oron växer ju närmare BF vi kommer och hon förstod mig fullt ut. Hon sade att det inte skall behöva ta såhär lång tid. På första inskrivningssamtalet tog jag upp min oro gällande den kommande förlossningen, då var jag i vecka 10 eller liknande. Innan vecka 25 hade en remiss till Viktoriaenheten gått ut.. Imorgon går vi in i vecka 36..
Min barnmorska valde att skicka en direktremiss (som ett brådskande ärende) till läkare på specialistmödravården istället och hon sade att hade jag inte hört något innan fredagen (alltså i förrgår) så skulle jag höra av mig tillbaka till henne på måndag (imorgon) igen för att dubbelkolla. Och nä.. Jag har alltså inte hört något ännu så imorgon skall jag ringa igen samt att jag skall ringa spec.mödravården och höra med dom gällande min remiss. För veckorna går som sagt, fort som attan. Och jag försöker att ställa in mig på att vi kommer få göra det här helt själva.
SF-mått: 33,5
Blodtryck: 110/75
Hjärtslag: 138 slag / minut
Huvud: Ligger nedåt sedan månda veckor, dock ruckbart.
Huvud: Ligger nedåt sedan månda veckor, dock ruckbart.
Undersökningarna gick hur som helst väldigt bra och lillebror i magen har varit en minst sagt aktiv bebis det senaste. Det är så himla mysigt och dom runt mig blir så fulla i skratt när jag kan utbrista "aaaaaah ajajajaj" när han trycker ut en hand eller en fot eller vad det nu kan vara långt ned i sidan på mig. Jag måste hålla emot med min egen hand för det är sådant tryck.
När barnmorskan kände på min mage så sade hon "OJ vad han trycker uppåt med rumpan". Ehm.. Jo tack! Det har jag känt, haha. Det är därför jag tror att han är betydligt längre än sin storasyster var i magen. Dessutom ligger mitt SF-mått precis ovanför kurvan och har gjort hela tiden och även om man säger att SF-måttet inte avgör storleken på bebisen, så tror jag faktiskt att han är modell större. Det är bara en känsla jag har och det har jag sagt till barnmorskan också, som skrivit in det i min journal för skojs skull och se om jag har rätt.
Vi hann även prata om hur jag skall göra om jag får värre sammandragningar och förvärkar (haft rejält ont vissa nätter) och hur jag skall veta när jag kan ringa förlossningen eller inte. Hon bad mig lita på min magkänsla, ring in och be att få komma på en kontroll. Jag har ju blivit nekad förlossningsbesök 2 gånger under denna graviditet, trots att jag haft både befogenhet (enligt BM som jobbat på förlossningen i 16 år innan sin nuvarande tjänst) samt att jag berättat i telefonen gällande vår tidigare förlossning med Selma. Jag är ju så väl medveten om att livmodern övar sig, att det kan göra ont utan att vara på gång, men när man har så ont att man inte kan resa sig så är det ju annorlunda. Hon sade åt mig att skulle jag bli nekad - åk bara in! Känns det för smärtsamt att ringa - åk bara in! Med tanke på att jag inte fått något samtal, plan, eller något annat gällande min oro - så skall jag bara åka in. Problemet är ju att jag fått höra "du märker när det blir dags, du vet ju hur värkarna stegrar iom att du fött barn förut".. Men jag vet ju inte det.. För mig kom dom som en käftsmäll, riktigt intensiva och sedan kom Selma i princip. Därför är det så himla skönt att ha min barnmorska "i ryggen" så jag kan få någon trygghet i det hela. Skulle det visa sig att det inte är något på gång när jag har sådär ont, även efter alvedon m.m. så är det bara att åka hem igen.