Välkommen vecka 35 ♥ Bilder från 34+1 (v.35)
Kroppen: Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om du ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att du samlar på dig vätska. Det är oftast normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går du på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen. Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.
Bebisen: Fostret väger ungefär 2400 gram och har blivit knappt 47 centimeter långt. Fostret har lagt på sig mer fett. Huden är tjockare och har fått en ljusrosa färg. Det ulliga hår som tidigare funnits på kroppen är borta, och huden är täckt av rikligt med skyddande fosterfett. Om barnet skulle födas nu kan det vara så insmort att huden är vit och kletig av allt fett. Fettet gör att huden blir mycket mjuk. De flesta barn ligger med huvudet nedåt. När barnet har ställt in sig på rätt sätt känner många en lättnad. Nu börjar det bli mer verkligt, snart kan barnet komma.
Egna tankar om föregående vecka: Sjukstugan fortsatte på liten och stor, Selma fick feber igen och jag och Jimmy hostade som två tokar. Jag var väldigt täppt i näsan och köpte mig efter att ha pratat med min barnmorska, nässprayen Nasonex innehållande kortison så jag kunde spraya den i näsan en gång / dygn. Det tillsammans med Otrivin gjorde vardagen lite lättare och mot slutet av veckan blev hostan bättre, även om den stundvis var väldigt påtaglig.
Halsbrännan blev ett riktigt helvete faktiskt, jag vaknade på nätterna av att jag nästan behövde kräkas. Det brände och gjorde riktigt ont i bröstet, jag mådde illa och trots att jag tog både omeprazol innan jag lade mig, tänkte på vad jag åt/drack samt även tuggade Galieve kvälls och nattetid så var den riktigt riktigt jobbig. Jag fick lägga stora kunnar under huvud/rygg och sitte upp och sova mot dom för att kunna andas och fungera någorlunda normalt. Det var inte helt enkelt dock, för S som var väldigt hostig nattetid ville allra helst ligga på min arm och det gjorde mig begränsad i hur jag kunde ligga också. Bäckenet däremot var inte alls besvärligt och inte heller storleken på magen nattetid. Jag kunde röra mig så gott som obehindrat. Det kunde jag inte i samma vecka med Selma och jag höll tummarna för att fogarna skulle fortsätta att vara samarbetsvilliga nattetid, för besvären var nog som dom var.
Jag vaknade av rejäla sammandragningar och väldigt ont i magen två nätter, en av dom så kraftigt att jag hann tänka att "inte kan det väl vara dags nu?". Klockan var 4 på morgonen och jag satt inne i badrummet och funderade på hur omständigt alltind kändes, väskan var inte packad, vi behöver storstäda och förbereda mer hemma, vi har ingen vagn, alla sover ju nu. Så himla knäppa tankar bara, så innerst inne visste jag nog att det inte var dags där och då, för jag var så lugn samtidigt som det gjorde väldigt ont. Jag tog en alvedon och gick och lade mig och smärtan var borta när jag vaknade några timmar senare. Det medförde lite mer stress inom mig dock, jag borde nog börja tvätta bebisen kläder, packa väskor, vi måste installera ISOfix i bilen samt att det började bli dags att bestämma sig för och beställa vagnen. Så jag skall se till att verkligen börja göra det.
Lilleman fortsatte att röra sig ofta och mycket och jag kunde ligga och titta på när magen åkte i vågor av hans rörelser. Han hickade fortfarande flera gånger om dagen och rörelserna kunde komma precis när som helst på dygnet och oavsett vilken ställning jag befann mig i, liggande, sittande, stående, gående o.s.v. Jag blev ofta kissnödig och kände ett tryck ned från honom och när jag väl satte mig på toaletten kom det två droppar eller så hann det gå över innan jag ens hann in i badrummet. Det var tydligt att han blivit större och tog mer plats i magen. Det var lite besvärligt att böja sig ned, städa, ta på skorna, plocka upp saker eller bära Selma. Likaså att luta mig framåt när jag körde bil. Det är tur att Selma inte väger 12kg ens, för hon vill ofta vara nära och jag får bära mycket. Jag hade ett enormt närhetsbehov av henne, hon likaså av mig, samtidigt som jag ibland kunde få lite panik och bara behövde på andas och fläka ut mig i sängen en stund.