Efter vår intensiva vecka med alla besök inom sjukvården/förlossning var det väldigt skönt att komma till barnmorskan igen. Selma var med och var precis lika lugn och nyfiken som när hon tidigare varit med mig. Är med på vissa saker som exempelvis mäta min mage och lyssba på hjärtljuden och när jag och min BM satt och pratade så satt hon på golvet och lekte med korgen med leksaker som står inne i undersökningsrummet. Det är så otroligt mysigt när hon är med. Jag hade varit i kontakt med henne under veckan och hon visste att jag varit på förlossningen en gång, men vi pratade även ikapp om att jag varit in igen, att jag fått order om att ringa gällande ett ultraljud samma dag samt mina järninjektioner. Dessutom frågade hon om jag hört något gällande Viktoriasamtalet och jag fick återigen säga nej.. Då ringde hon till CSK, men dom kunde inte svara på när det kan bli dags.
SF-mått: 32
Blodtryck: 110/65
Hjärtslag: 136 slag / minut
Vid rutinundersökningen kände hon bebisens huvud ned, jag är helt galet öm när hon klämmer just för att känna bebisens huvud. Men så har han legat i ganska många veckor nu. Han hade ryggen mot min höger sida och mjukdelarna mot min vänster, rumpan ganska högt upp. Hon hittade hjärtljuden snabbt, om än ganska "långt bort" men hon rörde runt på dopplern lite och sedan hördes det där pulsande, svishande ljudet som gör en så lugn. Selma stod bredvid och sken som en sol och ibland slår det mig sådär extra hur lyckligt lottad jag är som har henne och att vi får möjligheten att älska en till liten människa sådär högt och obeskrivligt. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det..
Lillebror var i alla fall mer aktiv under undersökningen och så har det hittills fortsatt. Så jag hoppas att han kommer att fortsätta så framöver. Det vore så skönt att slippa oroa sig mer än nödvändigt.. För det är ju faktiskt så, när man blir förälder så oroar man sig nästan hela tiden för sina barn, varesig dom är födda eller ofödda.