Min fina och sköna klänning från Mamalicious och magen i vecka 28+0 (29).
Klockan 10 befann jag mig inne hos min barnmorska för ett rutinmässigt besök igen. Det kändes väldigt skönt, med tanke på mitt synbortfall i lördags samt hur jag fick huvudvärk och kraftigt illamående i söndags. Hon tyckte att det var ganska vågat av personalen på förlossningen att inte kalla in mig för en koll i söndags.. Hon tog blodvärdet på mig, som visade sig vara för lågt, så jag har blivit kallad till att ta fler och grundligare blodprover imorgon. Blodtrycket var dock bra och bebisen var precis lika vild som han brukar.
SF-mått: 28
Blodtryck: 105/60
Hjärtslag: 139 slag / minut
När hon skulle lyssna på hjärtljuden på honom var det himla bökigt att hitta. Barnmorskan kände bebisens mjukdelar (fötter m.m.) högt upp på min vänstra sida, huvudet ned och troligtvis hade han vänt sig med ryggen in, därför var hjärtljuden lite svåra att finna. Så fort hon tryckte dopplern mot magen så protesterade han och buffade. Hon tyckte precis som jag att han verkade väldigt aktiv och med tanke på att han är precis sådan stora delar av dygnet så var det så roligt att få det bekräftat från någon som har med gravida att göra hela dagarna. Lilla busungen :)
Idag skickade även min barnmorska en remiss för ett Viktoria-samtal. Hon frågade om jag helst ville gå till dom eller direkt till en läkare, men iom att jag egentligen inte vet vad det innebär så känns det som att Viktoria-samtal kan vara en start. Det handlar alltså om hur vi skall gå tillväga vid den kommande förlossningen, förbereda oss inför en eventuell hemmafödsel om vi inte hinner in, prata om en igångsättning och liknande. Vi vet inte alls hur vi vill göra eller vad vi får möjlighet till. Men just nu känns en igångsättning som någonting som skulle lugna både mig och Jimmy. Oavsett om det är bättre att invänta en naturlig förlossning, så är det i vårt fall inte helt optimalt att oroa oss såhär. Det känns mycket tryggare att veta att vi förhoppningsvis kommer vara på plats. Men vi får se! Jag tror vi får mer klarhet i allting efter att ha fått prata med kunnig personal ordentligt. Jag är absolut inte rädd för smärtan, att föda eller liknande. Det är tankarna på att inte vara på "rätt" plats om det skulle ske henna, oavsett om det oftast går bra det också och man troligtvis finner sig i situationen.