Så kom det äntligen.. Selma kände rörelserna av sin lillebror inne i magen för första gången.
Hon har alltid varit väldigt intresserad av magen, pratar mycket till den, lägger huvudet emot och pussar/känner och liknande. Hon har dock inte visat de gånger hon känt på magen, att hon verkligen verkligen förstått att det är han. Men så måndag morgon (21/12) låg vi i sängen och kollade på barnprogram. Hon lade sitt huvud på magen och sade sin vanliga fras "åh.. lillebjoj.. Jag ääälskaj dig" och så POFF! Hon flög upp och tittade på mig och vi båda brast ut i skratt. "Men mamma lillebjoj spaaaajka mig på kinden" sade hon och jag blev så glad och rörd samtidigt.
Det här med att alla åldersskillnader har sin charm, sina för och nackdelar och allt vad det är syskon emellan, stämmer såklart. Men jag måste säga det att jag finner så mycket glädje och kärlek i hennes intresse och förväntan. Hon är för liten för att förstå precis vad det innebär med att det skall komma en bebis och bli en del i familjen, tror jag. Men hon är ändå tillräckligt stor och medveten för att längta, känna förväntan och ofta prata om att "lillebjoj kommej i apjil, då ska jag hålla han" och liknande. Hon har ett stort intresse för bebisar och har haft sedan hon var runt 1 och stod och vaggade babyskydden med vänners yngre barn m.m. Det är så fint på något vis.. Att hon känner sådan kärlek redan ♥