Klockan 14:00 igår hade vi tid för vårt rutinultraljud. Jag blev rejält nervös inför det och bad så för att allting skulle se bra ut med bebisen och även att vi kanske kanske skulle få veta vad det var för liten filur som flyttat in. Med tanke på att bebisen var väldigt busig och inte alls ville samarbeta på KUB-ultraljudet i Linköping så hade jag dock inga höga förväntningar på det.
Vi fick träffa världens gulligaste barnmorska och trots att vi har gjort ganska många ultraljud, jag och Jimmy, med både Selma och den här bebisen så fick vi oss en helt ny upplevelse. Hon var helt fantastisk! Först och främst tyckte hon, precis som jag reagerat på, att vi fått vårt ultraljud väldigt tidigt. Enligt de tidigare beräkningarna var vi endast i vecka 16+3 (vecka 17) med BF 2 april. Hon garanterade inte att hon skulle se allting som hon önskade och förberedde oss då på att vi får komma tillbaka om ett par veckor om så var fallet.
Men det visade sig gå hur bra som helst och hon fick otroligt bra bilder på huvud, hjärtats fyra kammare, lårben, mage, ryggrad och allt som skulle kollas. Likaså munnen och ansiktet såg hon bra och varje steg hon drog med ultraljudet så berättade hon för oss vad hon gjorde. Vi fick se två små fötter, två små händer och lilla bebisen låg precis som både pappa och storasyster gör hela tiden, med benen i kors! Barnmorskan var så himla härlig och pratade till oss med sådan ödmjukhet och inlevelse - hon förstod ju att det här är bland det häftigaste man som gravid genomgår (förutsatt att allt ser bra ut givetvis). Vi var helt tagna jag och J.
Givetvis bad vi om att om hon har möjlighet så får hon gärna försöka kika efter vad det var för kön. Då låg lilla lyckoträffen såklart med benen ihop och handen för, men tålmodigt gick hon och skrev in lite saker i datorn och återkom sedan för att kika och även få till en bra bild för oss att få med hem. Tillslut hittade hon precis rätt läge och det var liksom ingen tvekan om att det var något som stack ut på bebisen. Vi bara skrattade jag och Jimmy - En pojke!? Det kändes så otroligt svårt att greppa och vi var faktiskt väldigt chockade båda två. En pojke, lillebror, son. Så svårt att förstå. Idag har chocken lagt sig och lyckan är ännu mer total. Tänk att det verkar som att vi skall få en frisk och välskapt liten bebis till. Könet är ju egentligen helt oviktigt, det har jag alltid sagt, men jag måste ändå erkänna att det är helt fantastiskt att få benämna bebisen som han. Magiskt! <3 Och.. Vi fick nytt BF! 4 april 2016, dagen efter Selma fyller 3 år : )