När jag var gravid med Selma blev alla i Värmland erbjudna KUB-test - oavsett ålder. För närvarande är det borttaget och då det var fullt i Karlskoga och Örebro inte tar emot utomlänspatienter fick det bli en långtripp till Linköping för mig och J i måndags. En lite rolig info är att det faktiskt var på datumet - exakt tre år emellan våra två KUB-test - 28 september 2012 och 2015.
Det må vara extremt blandade meningar när det kommer till den här typen av test. Syftet är att göra en sannorlikhetsbedömning på risken för kromosomfel, man väger samman mammans ålder med blodprover och ultraljud där exempelvis nackspalten och lårbenet mäts. Visar det sig att man får högre risk än 1/200 blir man vidare erbjuden fostervattenprov (som i sin tur innebär en risk, om än liten, för missfall). Jag kan bara svara för oss och anledningen att vi väljer att göra det är inte för att få veta om vårt barn löper risk för downssyndrom och sedan överväga en abort - verkligen inte! Först och främst finns det kromosomfel som exempelvis trisomi 18 och 13 som allt som oftast är förenade med ett väldigt kort liv, många barn klarar inte varken full graviditet eller förlossning. Och skulle det visa sig vara en stor risk för antingen svår trisomi eller downs syndrom så vill vi få möjlighet att förbereda oss. Givetvis ber vi för ett friskt barn, av så många anledningar. Men sedan är det ju så att vad som helst kan hända under en graviditet och ett KUB är delvis inte 100% säkert och vad som helst kan som sagt hända under förlossning eller liknande också. Kärleken till barnet ändras ju inte på något vis oavsett.
Men hur som helst, i måndags var det alltså dags. Vår bebis var inte lätt att ha att göra med och först och främst var min blåsa lite för tom, 40 minuter tog det och barnmorskan fick ändå ingen bra bild. Det innebar att jag fick hälla i mig en massa vatten, vi fick vänta ett antal timmar i väntrummet för att sedan gå tillbaka in och göra ett ultraljud på 20 minuter till, utan helt vettigt resultat. Barnmorskan fick ta en bild som "dög" när det kom till att mäta nackspalten. Igår ringde dom och meddelade mig resultatet och det såg bra ut i det totala. Jätteskönt såklart! Och framförallt var det helt underbart att se vår lilla lyckoträff på ultraljudet som sprattlade, viftade med armarna, gäspade o.s.v. Det är magi om något <3