Världens mysigaste eftermiddag fick vi, jag och min älskade lillgos. Hon sov 3 timmars middagslur idag också och när hon tillslut ropade på mig inne från sitt rum så var hon på strålande humör. Lite mellis i magen och sedan blev det lek fram tills pappan i familjen kom hem och vi "bytte av varandra". Jag sliter med att komma ikapp på formeli igen, men deklarationen är klar och inskickad under helgen och nu är det beställningarna som hamnat på hög som skall bockas av.
Hur som helst.. Eftermiddagen.. Ett perfekt sätt att ladda upp inför en kväll framför datorn. Selma samlade ihop några av sina Maileg-kompisar och lekte, lekte, lekte. Hon säger så mycket roligt nu och när jag för en liten stund sedan satt och kollade igenom bilderna jag lyckades fånga på henne idag så blev jag alldeles tårögd. Ibland slår den mig sådär extra mycket hur fantastiskt tacksam jag är att just Selma kom till oss, eller.. Att hon kom överhuvudtaget. Världens mest fantastiska lilla tjej som har berikat våra liv på så många sätt. Och oavsett hur jobbigt det än i andras ögon "skall vara" att vara mamma, så har jag det inte känt det på det viset ännu. Kanske för att det vi gick igenom på vägen mot Selma verkligen var någonting man kan kalla tufft.
Det är snart ett år sedan jag publicerade en personlig och otroligt känslig text här på bloggen. En text om att vara ofrivilligt barnlös. 6 månader låg den i utkast, då jag var så splittrad till om jag skulle berätta. Jag rådfrågade, ältade, läste, vågade inte, pratade med J som stöttade mig i vad jag än valde att göra, vågade inte. Men så i augusti 2014 så gjorde jag det bara och jag har inte ångrat det en sekund. Men att det finns människor, som hört mig berätta, bakom min rygg hävdar att mitt inlägg var ett PR-trick och att redan inte alls var så lång och tung.. Det är för mig obegripligt.
