Jag har valt att vara offentlig. Men är det något som provocerar mig så är det alla åsikter om hur en offentlig person skall tycka, tänka och känna. Hur en person med ett visst antal följare skall agera när det kommer till bemötandet av läsarna.
Att jag tar emot enormt mycket kritik och påhopp är inte någon nyhet, inte för varken er eller mig. Mycket av det som skrivs är totalt innehållslösa ord om hur ful, pluffsig, tjock, sliten o.s.v. jag ser ut. Och jag känner mest att "visst, uttryck det om det får er att må bättre". Jag tar inte sådana ord speciellt hårt. Det har jag blivit matad med här i bloggen under 8 års tid och jag har kommit till det planet att det inte spelar någon större roll ifall någon anonym person tycker att jag är ful och ignorerar därför de kommentarerna. Ganska stor skillnad mot hur jag kände som 19-åring alltså. För tro det eller ej, även de som bloggat länge växer som personer.
![]()
Det här inlägget skriver inte jag för att påvisa vad för typ av kritik jag får, för den är oändligt spridd. Det här inlägget skriver jag för att ta upp och disskutera det här med hur man som offentlig person i andras ögon inte har rätt till att bemöta kritiken som kommer in alls. Man skall ignorera och "skita i" (vilket många såklart skriver av välmening<3). Gör man däremot tvärtom och svarar på kritiken, uttrycker sina egna känslor eller liknande, så får man ännu mer kritik. Man behöver träna på att ignorera annars uppmuntrar man till ännu mer elakheter. "Har man valt att vara offentlig får man acceptera att andra också har åsikter". !?
Jag blir ofta kritiserad som mamma och i de allra flesta fall plockar jag bort kommentarerna eller endast
![]()
ignorerar dom. Men så klyschigt som det är skrivet, så är även bloggare människor med känslor och ibland blir jag både trött och irriterad på det ständiga tyckandet. Ibland känner jag för att besvara/försvara/upplysa eller även ta upp till diskussion när det är någonting som jag inte tycker är okej. De gånger jag då väljer att bemöta kritiken följer alltid kommentarerna om att jag "måste träna på att ta kritik för jag försvarar mig ALLTID. Du borde stänga bloggen om du inte kan ta kritik eller att andra har åsikter" och det triggar igång mig lite till, delvis för att jag till 85% av tillfällena inte bemöter de idiotiska kommentarerna, oavsett vad dom innehåller. Varför skall det vara en envägsgej? Människor får kritisera bloggare bäst dom vill, för bloggare har ju VALT det, men bloggaren i sig skall inte få svara på kritiken, för då är personen som jag nämde ovan, en svag och osäker person som söker sympatier? För det kan ju absolut inte vara tvärtom - att personen faktiskt står upp för sig själv.
Att vara medveten om att man får ta elaka kommentarer om man är offentlig med många följare, behöver inte gå hand i hand med att acceptera det. Jag är en enorm motsträvare till näthat, nätmobbning eller allmänna elaka, kränkande och onödiga kommentarer och jag skulle kunna diskutera detta i oändlighet. Bara för att man ibland bemöter kritik, betyder det inte att man inte fokuserar på det positiva. Men jag vill göra klart en sak - med bloggandet/instagrammandet kommer INTE en medföljande stämpel i pannan med texten "Jag är bloggare, uppfostra mig!".
.