Det här med syskon..

"Vilken otroligt snäll och glad tjej du har" sade en kvinna till mig "Ja.. Jo.. Hon är rätt nöjd för det mesta" fnissade jag varpå kvinnan direkt ställde en fråga i ett tonläge som jag nästan kände mig golvad av "Då blir det syskon snart då?". Japp.. Det har börjat! Alla syskonfrågor från olika håll, många olika håll. Konversationen som började likt ovan fortsatte såhär.

 

"Nja, naaae.. Nä.. Inga syskon ännu" svarade jag henne.
"Inte det!? Varför inte?" frågade kvinnan väldigt förvånat och högljutt.

"Nä.. Men.. Jag är inte riktigt redo.. Inte än.." jag kände hur jag blev lite mer tillbakadragen och kände att konversationen började bli lite obekväm. Men givevis fortfarande trevlig.. För det är ju sådan jag är. Hur jobbigt det än känns i hjärtat.

"Men dom har ingen nytta av varandra annars, 2 år är perfekt" sade kvinnan barskt och då fick jag lite ont i magen.
"Fast.. Åldersskillnaden är inte så viktig för mig.. Jag vill liksom kunna njuta nu.." jag kände hur hjärtat liksom ropade att man kanske inte ens KAN få syskon.. 

Kvinnan fortsatte propsa på att det minsann är totalt onödigt och nästan idiotiskt att vänta "för måna år emellan" för hela relationen syskon emellan var enligt henne dömd att misslyckas om jag inte på momangen åkte hem till Jimmy och slängde mig i sänghalmen med honom.

 

Det här har fått mig att fundera så otroligt mycket. För en person som kämpade med ofrivillig barnlöshet under lång tid (jag delade efter många om och med detta med er HÄR) så svider frågor, kommentarer o.s.v. om syskon ganska mycket. Inte alls så mycket som kommentarerna innan vi ens fick Selma, absolut inte.. Men jag tar inte för givet att vi får möjligheten att ge Selma ett syskon. Jag hoppas såklart, otroligt mycket.. Men jag förutsätter det inte. Givetvis kan man fråga mig om jag är bebissjuk, om jag är sugen på syskon till S o.s.v. Ja speciellt om man står mig nära. Men när det kommer till pekpinnar om att vi borde - helst igår - "för barnens skull så dom har någon nytta av varandra". 

Det förundrar mig så mycket det här med hur människor tycks ge sig själva rätten att tycka och tänka över andras val. Jag vill inte "skaffa en till så vi har det gjort" - jag vill kunna njuta en gång till. För mig är det så stort och betydelsefullt direkt plusset visar sig.. Jag vill vara i en graviditetsbubbla precis som förra gången. Kanske speciellt för att jag misstänker att det går ännu snabbare när man har en liten tjej som får dagarna att flyga iväg. Jag blir nästan ledsen när jag inser hur okänsliga människor faktiskt är när det kommer till föräldraskap överlag. Det är så mycket gnäll och så mycket fokus på det jobbiga hela tiden. Och JA! Givetvis har en förälder all rätt i världen att känna att det är jobbigt, få prata av sig och känna frustration över viljestarka och tjuriga barn. Men många gånger uppfattar jag det som ett måste.. Det liksom SKALL vara jobbigt och det skall tas egentider hela tiden för det ÄR JUU SÅÅ jobbigt att vara förälder. Jag klandrar verkligen ingen, för alla barn och föräldrar är olika och vi har alla olika vardag, men jag önskade att även vi som inte uppfattar det som sådär jobbigt fick förståelse vi också - Vi döljer inte något bara för att man inte känner samma frustration.

 

För oss var kampen så lång innan det blev någon Selma av det. Vi hade inte föreställt oss att det skulle bli enkelt. Tvärtom! Och vi fick hela tiden höra att vi skulle njuta av tiden vi hade utan barn, hur man nu skulle kunna göra det som ofrivilligt barnlös. Men vi har inte kämpat och önskat att få bli föräldrar så länge för att gnälla, klaga och ta oss egentider i tid och otid. För i VÅR familj värderar vi tiden tillsammans mycket högre och vi har så enormt roligt tillsammans. Det är klart att jag och Jimmy suckar och skakar i huvudet när Selma får sitt tredje utbrott, men det hör ju liksom till. Hur skall en 1,5-åring annars ge uttryck för sina känslor? Men ingen av oss längtar bort, vi hetsar inte upp oss eller fastnar där. Vi får vår tid att andas ut och bara vara på kvällarna när Selma sover (nåja, jag åker och jobbar i 8 fall av 10, men det är ju i kombination med mitt intresse).

 

Nu svävade jag iväg och det blev nog ett himla rörigt inlägg. Och egentligen vet jag inte vart jag ville komma. Men för att sammanfatta det hela lite så är det inga syskon på gång här. Vi tar inte för givet att vi kommer få syskon till Selma, men vi vill och hoppas såklart att vi får möjligheten att ge henne det någon gång. Då är ålderskillnaden totalt oviktig! Och vi tänker inte slänga oss in i någon skaffa-barn-resa för att människor anser att det är mest givande för barnen (för vi kanske inte kan hålla den "perfekta ålderskillnaden" även om vi skulle ha börjat för flera månader sedan) och vi kommer inte kasta oss in någonting "för att få det gjort". Vi ger oss in i den resan när det i hjärtat känns rätt och när vi som par är redo. För att förhoppningsvis kunna njuta och glädjas i vad som skulle kännas rätt för oss. För som jag skrev ovan - Vi är alla människor olika. Visar det sig sedan att det inte går vägen fler gånger, så har vi fått världens finaste mirakel att ta hand om, fostra, njuta av, skratta åt/ med och ja.. Bli gråhåriga på <3