För ett år sedan såg jag och Selma ut såhär..
Åh, idag, fast för ett år sedan, hade vi gått 50% av vår graviditet. 140 dagar hade gått och vi trodde att ialla fall 140 dagar till stod framför oss. Nu kom Selma 6 dagar tidigt och så fort att vi inte förstod vad som hände (läs förlossningsberättelsen här), vem var de där vackra lilla flickebarnet som barnmorskan höll upp? Har vi skapat henne? Var hon vår? Samtidigt så kändes det så självklart. Där var ju den lilla Selma vi väntat på så länge..
Jag hann liksom inte riktigt känna mig trött på att vara gravid. Trots att jag hade det lite jobbigt med foglossning, så fick jag en så otroligt härlig känsla i min kropp när jag bar Selma. Jag var så harmonisk och trygg i mig själv liksom. Och den där tryggheten stannade kvar inom mig även när hon landade i min famn på utsidan. Det känns liksom som att det var det här jag var menad för. Att vara mamma! Och efter en känslosam väg att komma dit så är det nog därför jag är så otroligt tacksam. Kanske överdrivet tacksam i andras ögon, men alldeles lagom i mina. Hur skulle jag kunna vara annat med just Selma som dotter?
Det här med att sakna magen var jag övertygad om att jag skulle göra. Och alla mammor sade det till mig också. NJUUUT! Och som jag njöt.. Men nu, 7,5 månad efter att Selma kom till världen så känner jag fortfarande inte den där saknaden av magen. Jag längtar inte tillbaka. Inget slår att ha henne här hos oss. Däremot känner jag en längtan och önskan att få uppleva det igen, någon gång, i framtiden.