Att blogga som mamma

 

Att driva en blogg som delvis innehåller sitt barn är otroligt svårt. Jag har funderat fram och tillbaka på det här med huruvida Selma skall synas i bloggen eller ej, jag (och Selmas pappa såklart) kom fram till att bilder kändes okej att visa, för det skulle kännas lite konstigt att visa bilder på alla utom Selma, men att jag vill skydda henne "som person" samtidigt. Nu gör inte en bebis speciellt mycket saker som verkligen identifierar dom som personer på det viset som dom gör när dom blir äldre. Men samtidigt har jag alltid i åtanke att det man publicerar på nätet finns alltid kvar. Vill jag att Selma skall kunna gå tillbaka och hitta texter jag skrivit om hur "jobbigt det kan vara att vara mamma till henne"? Det är kanske lite av rädsla inom mig, att hon skall missuppfatta vissa texter och tro att jag bara tyckte att det var pest och pina. Det må låta långsökt.. Men jag vill inte riskera det.

 

Givetvis har Selma dagar som hon gnäller extra, har sovit sämre och har svårt att komma till ro. Men det känns som att man som mamma har någon form av inbyggt batteri som ständigt laddas upp av kärlek. Ja, det kan ialla fall kännas som att jag har det. För hur dagen eller natten än sett ut, så bara gör och orkar man alltid lite till. Jag har hittills inte behövt bryta ihop rejält (förutom den allra första tiden där känslorna gick som en berg och dal-bana samtidigt som Selma var såå ledsen stundvis), kalla på hjälp från någon annan än J eller känt ett behov av att lämna bort henne för att få en paus. De nätter som hon sover sämre är det självklart att jag är trött, för nätterna och morgnarna är det alltid jag som tar! De dagar hon inte vill att jag skall lägga ned henne, är det klart att jag kan känna mig begränsad. Men inte i den mån att jag känner att jag behöver skriva av mig här i bloggen i ren frustration, för dessa dagar har hittills varit ganska få och frustrationen har inte infunnit sig. För mig har det inte varit ett knynävsslag i ansiktet av förändring att bli mamma. Det flyter liksom på, även om det givetvis är kämpigt att få heltids mammaliv och ett eget företag att gå ihop. I skrivande stund sitter jag med ena foten och vaggar babysittern med en Selma i exempelvis : )

 

Jag vet att mammabloggare som skriver djupare om mammalivet i sig, mer än om kärleken till sitt barn, är otroligt uppskattat och hyllas massor. Många som kanske har det riktigt jobbigt kan känna igen sig och veta att dom inte är själva om sin situation. Egentligen på precis samma sätt som en mammakropp med bristningar uppskattas mycket mer av läsarna att den visas upp, än en mammakropp utan. Men alla mammor är olika, tålamodet är olika, livssituationen är olika och framförallt barnen är olika. Givetvis blir då innehållet i bloggar olika också. Men det behöver inte betyda att en blogg där det inte förekommer texter skrivna av frustrerade och uppgivna känslor - är en blogg som ljuger. Inte heller att någon mamma eller någons barn är bättre än någon annan! Jag tycker att det kan vara bra att visa att det finns många sidor av mammalivet också. Allting behöver inte vara guld och gröna skogar, men inte heller hopplöst jobbigt. Och även om det är otroligt bra mycket av tiden, så det självklart att det blir kämpigare vissa dagar eller perioder. Faktum är att många tjejer har hört av sig till mig med en enorm rädsla att ens skaffa barn, p.g.a. saker dom läser och hör - att det är SÅ jobbigt att bli mamma.

 

Nu är Selma bara 4 månader, så givetvs kommer jag att få smaka på än det ena, än det andra. Separationsångest, trots och andra tillfällen där man som mamma säkerligen undrar vad man egentligen tänkte och trodde den dagen man bestämde sig för att försöka skaffa barn. Men dessa tankar är ju inget ihållande. Det är ju bara någonting som snabbt drar förbi. För hur klyschigt det än låter så är det ju så att det räcker med en liten sak, ett litet ord eller någonting som händer, för att man skall glömma att det var sådär jobbigt och då orkar man till nästa gång igen. Jag kan dra ett exempel från när min lillebror och jag var små. Trotsiga och bråkiga som attan stundvis och vid ett tillfälle höll nog mamma på att slita av sig håret, när plötsligt min lillebror tittar på mamma, klappar henne mjukt på kinden och säger "liiilla mamma" med ett leende. Han var inte alls gammal då, men jag minns att allting bara pös ur henne på en gång. Man kunde riktigt se all frustration bara försvann.

 

Det kommer nog att dyka upp roliga upplevelser, ord som Selma sagt eller saker hon gjort ju äldre hon blir. Men samtidigt kommer jag bli hårdare mot mig själv ju äldre hon blir också. Tänka ännu mer på vad för typ av bilder som publiceras eller hur djupt texterna går. Jag kommer aldrig lämna ut för privata delar och det är inte av anledningen att framfrå som att allt är rosenskimrande och perfekt i mitt liv, för det är det ju inte. Men det är för att skydda vår dotter.