Den omtalade omställningen - att bli mamma!

 

Sex veckor har gått sedan den där kvällen då jag fick upp världens vackraste flicka på mitt bröst. I sex veckor har jag varit mamma. Det är svårt att greppa.. Så länge jag velat och så länge jag hoppats. Så länge jag önskat och så länge jag väntat. Nu står jag här stoltare än en tupp. Mamma.. Fy farao vad fantastiskt!

 

Jag kan inte påstå att den där omtalade omställningen som slår nyblivna föräldrar likt en käftsmäll av chock har slagit mig. Det var vad jag fick höra skulle ske. Men allting har liksom bara kommit och skett helt naturligt. Givetvis har stunder varit jobbiga.. Som de kvällar då vår dotter varit otröstlig eller de dagarna då hon vägrat sova och bara vill ligga i min famn, där jag skall vanka fram och tillbaka i timmar. "Gud nåde dig mamma om du sätter dig ned, då blir jag hysterisk".Men de har inte varit chockartat eller framkallat någon form av ångestkänsla.. Vi bara är och vi bara gör.. Och framförallt så njuter vi.

 

Dagen vi kom hem och en följande vecka drabbades jag av baby blues. Jag grät, jag grät och jag grät och jag grät. Jag kunde titta på Selma och tårarna bara rann. Jag skulle säga något till J och tårarna bara rann. Jag fick ett samtal av mamma och tårarna bara rann. Av lycka såklart! Men även av trötthet. För det är självklart att jag är trött! Från att ha kunnat sova precis hur länge jag har velat, så är det plötsligt en liten mini-variant av mig och min kära som styr min dygnsrytm. Plötsligt är det en 4kg lätt flicka som bestämmer när jag skall slita upp tröjan och bli sittandes i soffan på obestämd tid, då är det strunt samma om jag är hungrig, vill ligga och kramas med J eller vill blogga. Men det får mig inte att längta efter den där egentiden som människor sade åt mig att njuta så mycket av innan hon kom. Jag vill ju bara vara med Selma.. Och så har det varit dom här 6 veckorna, vi har varit tillsammans dygnet runt hon och jag. Med undantag för när J varit på promenader med henne och jag fått sitta och jobba.

 

Förmodligen kommer önskan om egentid att nå mig också. Men som det är just nu så kan jag inte förstå den känslan människor präntade in i huvudet på mig när jag var gravid. Den där omställningen som skakar hela ens vardag.. För oss har det bara varit så att vår vardag har blivit väldigt annorlunda, på ett väldigt naturligt sätt. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli enkelt att få barn, jag hade inte väntat mig att jag skulle få sova hela nätter, kunna göra vad jag vill, när jag vill. Men det här med att bli mamma för första gången har varit långt ifrån så chockartat och omtumlande som jag blivit informerad om. Känslomässigt har denna lilla flicka tagit mig med storm, jag fullkomligt bubblar över av lycka, glädje och kärlek. Det gör alla de där jobbigare stunderna att verka så små och obetydelsefulla. Jag gör ju allt för denna lilla flicka och kommer så alltid att göra.

 

Jag är så otroligt tacksam att jag får uppleva det här. Att jag fått möjligheten att bära, föda och nu uppfostra vårt barn. Det är långt ifrån en självklarhet och att bli mamma är det största som hänt och någonsin kommer att hända mig. Klart som sjutton att de där jobbiga stunderna i det stora hela framstår som så små..