Man undrar ju hur länge man kan fylla en bägare innan den rinner över. För mig har det fyllts på och blivit fullare och fullare i snart en hel graviditet och jag börjar bli så matt och trött på allt tyckande att jag nog skulle kunna exploderat när som helst. Men jag har tålamod i mängder : )
Det är dock helt sanslöst, men vad det verkar som på omgivningen (då främst via bloggen och instagram) så har allt vi köpt eller planerat köpa varit värdelöst, fult, onödigt och allmän skit. Vi som förstagångsföräldrar är verkligen blåsta i många mer erfarna föräldrars ögon. Varför babysitter? Det KAN ju bli en bebis som inte gillar att sitta där i? Och varför DEN babysittern, det finns ju faktiskt dom som är så mycket bättre. Varför Babybjörn? Varför svängbara hjul på vagnen, fasta är så mycket bättre. Varför det babyskyddet? Varför inte hyra babyskydd, fy vad onödigt att köpa. Varför sämsta babyvakten? Varför köpa nu och inte sedan? Hon kanske inte kommer gilla.. Varför beställa nappar, den och dens bebis tog inte ens napp. För att inte tala om att vi faktiskt kan få missfall.. Vad gör vi då med alla grejer? Varför, varför, varför?
Jag kan inte lägga upp en bild på en enda ynka sak och även om det är saker vi redan har köpt, så skall det nedvärderas, dissas eller föreslås något dom den och den har och därmed är "så mycket bättre". Många gånger, kanske i de flesta fall egentligen, vill människor väl och det vet jag. Men jag börjar bli så matt på att vi inte bara kan få göra, prova, välja och köpa på vårt sätt, till vår dotter utan att någon skall behöva säga någonting alls. Vi är ju alla olika, har olika behov, önskemål, prioriteringar och förutsättningar. Det vi alla har gemensamt är att vi vill vårt bästa för våra barn/kommande barn - men vem avgör vad som är rätt och fel? Finns det ens några rätt och fel på det viset? Inte i mina ögon och jag skulle då aldrig någonsin lägga mig i någon annan förälders val.
Ta nu det senaste - den jag kallar "mat och sov-klocka". Då hävdas det att klarar man sig inte utan den så skall man minsann inte ha barn. "Din mormor hade ingen sådan till din mamma, den behövdes inte då och behövs inte nu". Nä, men min mormor hade inte dator, iPhone, iPad eller annat när min mamma var liten heller, men det finns och används flitigt av de flesta nu för tiden. Big news! Tekniken går framåt! Och vem har sagt att vi inte klarar oss utan klockan? Jag har skrivit i inlägget att man (läs: vi) inte viger sig åt den eller låter sig styras av den. Vi kommer inte väcka henne p.g.a. att det gått si och så många timmar, byta blöja eller mata för att det enligt klockan är dags. Men vi ser att den kan vara bra för att få en överblick på hur länge hon sovit eller hur länge sedan det var hon åt. Hon kommer ju få leva precis som hon gjort om vi inte haft en klocka, men för oss föräldrar kan det vara skönt att som sagt, få en överblick! Vi kanske tycker att den suger när vi väl börjat använda den, men är det inte då upp till oss att avgöra det? Går världen verkligen under om vissa saker inte kommer till användning?
Ber jag om tips tackar jag allra ödmjukast för att det finns fina människor som faktiskt tar sig tid att svara och berätta sina erfarenheter. Men när jag inte ber om det, utan bara lägger upp här i bloggen vad vi tänker oss, väljer och klurar på så är det inte roligt att få höra hur kasst allting är. Säger jag vid få tillfällen ifrån så är det i andras ögon "graviditetshormoner" som spökar eller så har jag fått en "taskig attityd". Jag vet redan innan att människor kommer tänka "oj oj, pregnancy-bitch" när dom läser det här inlägget, för att dom väljer att uppfatta det med en snäsig ton. Det är inte det jag är ute efter, jag skriver bara utifrån min egen uppfattning och mättnad. För mättad blir man när man får höra att man som förstagångsmamma "inte har någon koll, för man har aldrig upplevt..." Men lilla Linda kan vara lugn för "hon kommer märka när hon väl fått barn..". Att vi har vår bild, våra önskemål, våra mål, våra behov spelar ingen roll. Tänk om jag lyssnat och sugit åt mig av allting som skrivits under den här tiden, då hade jag nog haft panik för att föda. Hur skulle jag våga bli mamma när allt vi köper och gör är så otroligt fel?
Det är nog en himla tur att jag är så otroligt lycklig och harmonisk i den här resan. Att jag njuter varje dag, att jag längtar och att vi är så skrämmande överens jag och barnets blivande pappa. För det är ju vi som skall bli föräldrar till detta lilla liv. Det är tur att vi känner oss så trygga och redo. Att vi vet att vi kommer göra och redan gör vårt allra bästa för detta mirakel som skall komma till oss. Och att vi hela tiden har stått med våra fötter på jorden och hela tiden har varit överens om att göra på vårt sätt! Men jag kan inte låta bli att bli irriterad på att människor tycker sig ha rätten att lägga näsan i blöt, bara för att vi skall få barn. Det kommer garanterat fortsätta sedan också. Hur svårt kan det vara att låta andra göra som dom vill? :)