Jag och min älskade och vår lilla lilla 17-veckors mage.
Varje dag som går, är ett steg närmare vår förlossning. Men hur känner jag då inför den? Tankar, känslor, förväntningar o.s.v?
Just nu känns det otroligt långt bort.. När jag blir tillfrågad hur jag känner så har jag egentligen bara ett svar att ge. Jag känner mig lugn! Jag tänker inte så mycket alls på förlossningen över huvud taget faktiskt, kanske just för att det ännu är ganska långt kvar? Frågor ställs igen, "men är du inte rädd för att spricka?", "tänk om något går fel?" eller "är du inte rädd för smärtan?".
Jag vet att det kommer göra ont - även om jag säkerligen inte kan, ens i min vildaste fantasi, föreställa mig hur ont det kommer göra, men smärtan är det sista som skrämmer mig. När jag tänker på förlossningen så är det att jag hoppas på att jag kommer få genomgå en vaginell och förhoppningsvis ganska så smidig sådan. Att jag och vår lilla dotter inte tar någon skada, att vi får njuta av första tiden utan komplikationer. Men allt sådant är bortom min kontroll och möjlighet att påverka! Därför försöker jag att tänka på att saker kan hända, men ändå fokusera på att det skall gå bra. Jag vill inte skrämma upp mig själv, när jag ändå inte kan göra någonting åt det.
Att vara gravid och förhoppningsvis få genomgå en förlossning är verkligen häftigt. Man får liksom lämna kontrollbehovet och låta kroppen göra sitt. I början tyckte jag att det var otroligt svårt, jag var ständigt rädd för att något skulle gå fel. Men i takt med att veckorna gått, desto lugnare och mer harmonisk har jag blivit. Återigen - jag kan inte göra någonting åt det, så varför älta? Jag kan inte planera hur min graviditet skall bli, jag kan inte planera hur förlossningen skall gå och jag kan inte bestämma hur jag skall föda. Men jag hoppas att vi kommer få en positiv upplevelse och att vi får träffa en frisk och kry liten dam (eller pojke för den delen) i april och det är det jag fokuserar på. Men jag är även otroligt nyfiken och förväntansfull!
Foto: Emma Bertilsson