"Men alltså.. Prickar man in ägglossning så blir man gravid, så enkelt är det" sade en vän, hon hade själv plussat på första försöket! Själv satt jag där mitt uppe i min egen resa mot en graviditet, ett barn, längtan att bilda familj. En något längre och bökigare resa dock, lite fler gupp, lite snävare svängar och en stor dos ångest. Tänk om det inte skulle ta sig? Tänk om det aldrig kommer gå? Det var lite av ett knytnävsslag i ansiktet när man hörde den där frasen. För oss var det ju inte "så enkelt".
Jag kommer nu att blotta något som inte ens alla människor i min närhet vet om. Jag har funderat på om jag vill berätta.. Om det blir för jobbigt.. För privat.. Men jag gör det. Här och nu. För trots allt. Selma finns ju här hos oss nu. Livet i sin klaraste form. Ett inlägg om vägen dit tar henne inte ifrån oss..
Jag hade egentligen haft mina aningar om att det kunde bli knepigt att bli gravid betydligt längre än bebisplanerna existerat "på riktigt", då jag haft oregelbunden mens sedan jag slutade med mina p-piller för många år sedan. Det kunde gå 100 dagar mellan tillfällena och att pricka in en eventuell ägglossning då är inte det enklaste precis. När vår resa mot ett barn hade startat fanns ändå en stor dos hopp inom mig, samtidigt som jag var väldigt rädd. Och precis som jag trodde så blev vägen mot en graviditet ganska bökig.. Minus på stickorna följt av mens sekunden efter både en, två, tio och ännu fler gånger.
Men så beslutade vi oss för att söka hjälp. på en privat mottagning i Karlstad visades på ett ultraljud att jag har något som kallas PCO. Det innebär att många små äggblåsor ligger på rad i ytterkanten av äggstocken ungefär som ett pärlhalsband, men sällan mognar och "släpper ägg". Det ger följder som mensrubbningar och svårigheter att bli gravid. Jag blev inte förvånad, då jag läst mycket om detta och nästan "satt diagnosen på mig själv" sedan länge, trots att mina enda symptom på detta var just mensrubbningarna, så på sätt och vis var det väldigt skönt att få ett rakt svar på vad som var i vägen. Vi genomgick en utredning och jag fick påbörja min första kur Pergotime. Det är en medicin innehållande klomifien och syftet är att genom påverkan på kvinnans hjärna, framkalla FSH och därmed stimulera äggstockarna så att äggen mognar och lossnar. Kort beskrivet - framkalla äggolssning och förkorta min menscykel. Efter varje kur fick jag åka till C-mottagningen för ett ultraljud för att se hur min kropp svarat på behandlingen. Jag åt pergotime varannan månad och efter ett antal månader sattes vi i kö till IVF.
Vi berättade inte öppet att vi försökte bli gravida, att vi genomgick en utredning och behandling. Bara några få visste. Ibland kunde det skölja en skam över mig, hur idiotiskt det än må vara - för det var ju inte mitt fel att det var något knas med min kropp. Känslan av att J bara kunde "byta ut mig" så kunde han bli pappa.. Mig följer ju problemet liksom efter. Hans tankar hade såklart aldrig gått i dom banorna och jag visste innerst inne att det var mig han ville leva med. Men ibland kunde tankarna ändå nå mig i de tyngsta perioderna. Jag berättade ingenting för mina föräldrar heller, för min dröm var att få överraska dom med en nyhet om barnbarn. Deras första.. Samma sak på J's sida. Och som jag ville bli mamma.. Det jag gjorde under tiden var att skriva, gråta, önska, hoppas och skriva lite till.
Väntetiden innan man får komma på ett IVF-möte ingick i vårdgarantin, så vi skulle egentligen blivit kallade inom 3 månader. Det gick betydligt längre än så och under tiden fortsatte jag med Pergotime. Man kan må väldigt dåligt av dom pillrena, men jag hade lyckan att klara mig ganska pigg. På så vis kunde jag "dölja" att något annorlunda pågick inom mig. Jag är nog ganska bra på att agera glad och positiv även i svåra stunder. När jag umgicks med vänner m.m. var jag oftast glad och positiv. Ja.. Ibland kanske jag kunde sväva iväg i tankarna på diverse middagar m.m. då det pratades mycket barn. Kanske lade jag någon pik om att det inte är så enkelt att bara skaffa.. Typ att "jag kanske inte ens kan få barn, man skall inte ta det för givet...". "Joooo, det är väl klart du kan. Ät rätt och träna bara" fick jag som svar.. Jag vet ju att det inte var något illa menat och dom kunde ju inte veta. Men stundvis ville jag bara skrika att "MEN NEJ!! Det är inte så jäkla enkelt som att pricka in ägglossning. Om man inte har någon jävla ägglossning då!?!". Men jag gjorde aldrig det. Jag ville inte känna pressen över att människor skulle fråga hur det går. Det skulle göra mig mer stressad och nedstämd. Då var det enklare att svara "inte än.." på frågor som "skall inte ni skaffa barn då? Är det inte er tur nu?". Då kom inga följdfrågor.
Jag var sällan bitter för att andra var gravida, tvärtom. När vänner m.m. väntade barn var jag enormt glad för deras skull. Men när jag fick höra om aborter, oönskade graviditeter eller människor som ser sitt barn i magen som ett "hoppsan, ajdå, attans" så gjorde det såå ont i mig. Kommentarer som "njuuuut innan du har barn" eller "men tänk.. du har ALLT ditt kvar, jag kommer inte få uppleva det här fler gånger". Då kändes allting enormt orättvist. För hur kan man njuta utan barn som ofrivilligt barnlös? Jag kanske inte alls hade "allt mitt kvar", jag kanske aldrig skulle få uppleva det alls.. Och något mer som gjorde mig ledsen var bristen på ödmjukhet och tacksamhet för att det faktiskt funkat för de människorna som snabbt blev gravida. De som planerade vilken månad bebisen skulle födas i "för man vill ju inte ha en decemberbebis".
Så kom juli 2012, jag hade ätit ännu en kur pergotime. Min gynekolog var inte riktigt nöjd med storleken på äggblåsorna.. Fan också tänkte jag. Det har ju sett ganska bra ut på de flesta VUL:en innan, bara det att det liksom inte velat ta sig ändå. Men ägglossning har jag ju haft, tror jag. Nu verkade det som att det inte ens var på gång. Äggblåsorna var för små i förhållande till dag i min menscykel och därför klurade min gynekolog på att kanske prova att höja dosen på mina tabletter - men sluta inte försöka för det, sade hon. Och så börjar det ju närma sig IVF-möte också. Där och då bestämde jag mig för att "Nä.. fasen alltså.. Det är ingen idé. Jag lägger hoppet på IVF:en istället". Dagarna gick och plötsligt fick jag lite känningar i, vad jag trodde, äggstockarna. Vad sjutton? Tänkte jag.. Inte kan det väl vara ägglossning..? Ja, låt säga att vi givetvis inte höll upp denna månaden heller. Vardagen fortsatte och jag kände mig mer och mer spänd inför vårt kommande möte. När det skulle bli av visste vi inte, men snart? Kanske?
Det blev 29 juli och jag och hundarna vaknade själva i sängen den morgonen. J var hos en kompis sedan kvällen innan. Jag mådde som vanligt, kände att mensen var på gång, och ja, den där berömda "mensfinnen" hade slagit rot också. Jag mådde som jag alltid gör när det är dags för lingonveckan med andra ord. Jag fick ett infall att "snabba på" mensen lite med ett graviditetstest. Sådär som jag gjort så många gånger innan, dock hade jag tidigare alltid haft en gnutta hopp om att "nuu.. Kaaaanske". Det hade jag inte denna dag. Jag bara ville få det gjort. Kissade på stickan, tittade som vanligt på testet medans tiden gick. Då började jag skaka. Vad tusan? Två streck? Nä.. Skit-test! Det är något fel. Gör ett till.. Två streck.. Men va? Börjar skaka ännu mer, fnissa. Nä, jag gör ett Clearblue, dessa små stickor kan man ju tydligen inte lita på. Och jovisst! Där kom det. Ett +. Jag föll ned på knä och skrattade och grät om vartannat. Jag var gravid. Jag var verkligen gravid!!!
Fortsättningen har ni kunnat följa här i min blogg.. Mina tankar, känslor, glädje, oro, förväntan. Kanske förstår ni nu även min genuina glädje av att få uppleva lyckan att vara mamma. Vilken gåva det kändes som att få vara gravid. Rosafluffigt och underbart! För det är så jag upplever mitt liv som mamma.. Herregud! Jag har världens underbaraste lilla människa hemma och hon är verkligen vårt efterlängtade mirakel. Älskade Selma Luna Olivia. Du kom in i vårt liv och blev meningen med det!
